Balindes Budskap till Världspoesidagen – 2020

March 23, 2020

Den andra verkligheten

Bo Gustavsson

 

 

Varför skriver jag? Det är en fråga som varje poet måste ställa sig förr eller senare. I vårt rationalistiska och teknologiska samhälle krävs det att poesin motiverar sitt existensberättigande. Varför behövs poesi? Varför skriver jag? I vilket syfte?

Jag skriver därför att något fattas mig. Behovet av poesi grundar sig i upplevelsen att något saknas i världen. Den gömda skaten är bortglömd eller också existerar det inte någon skatt. Det är kanske en neurotisk känsla men jag tror att varje poet upplever att verkligheten är platt och endimensionell. Något väsentligt fattas. Det är också mystikerns känsla.

Det finns en dimension i verkligheten som fattas och som man kan kalla andlig eller metafysisk. Mystikern söker denna närvaro och det gör även poeten. Mystik och poesi har samma mål, även om metoderna skiljer sig åt. Strävan att med hjälp av språket uttrycka det som inte låter sig uttryckas är det som mystik och poesi framför allt har gemensamt.

Jag skriver för att på något sätt utforska den andra verkligheten mitt i vår alldagliga verklighet. I ett sekulärt samhälle som det svenska är det ett projekt för väldigt få lyssnare. I Mellanöstern däremot är det helt naturligt att tala om andliga dimensioner i tillvaron. Därför gläder det mig att ett urval av mina dikter nu kommer ut i kurdisk översättning av Farhad Shakely. Jag hoppas och tror att det finns en publik i Kurdistan för dessa dikter. Beredskapen är större där för en poesi som vill återupptäcka den andra verkligheten. Det är en verklighet som hela tiden måste återupptäckas därför att den är i ständig tillblivelse.

Tomas Tranströmer skrev i ett brev till Robert Bly i början av 1970-talet att i Sverige är det tabu att tala om religion och andlighet. Det gäller också idag, även om man börjat prata om religionens återkomst. Kanske är vi svenskar inte så sekulära som vi tror. Alla längtar vi efter att lära känna det andliga trots vår rationalistiska världsåskådning. Tranströmer ägnar hela sitt författarskap åt denna längtan. Det är en författare som haft stor betydelse för mitt eget skrivande.

Min debut som poet skedde relativt sent 1993 då jag var 47 år. Orsaken var nog att doktorandstudier i litteraturvetenskap upptog det mesta av min tid och energi. Men egentligen berodde det nog på att jag mognade sent som författare.

För närvarande arbetar jag på ett poetiskt projekt som planeras omfatta fem böcker med den gemensamma rubriken Carmina esoterica. Syftet är att undersöka ockulta och mytiska idétraditioner i olika kulturer och pröva deras giltighet för dagens människor. Fjärde delen i serien planeras utkomma våren 2020 med titeln Aldrig är ett sakrament. Där låter jag mig inspireras av myten om Eurydike och det finska eposet Kalevala.

Egentligen har jag många spöken som går vid min sida. Det är mycket som spökar i min poesi. Båda mina föräldrars död inom en och samma månad, min svåra barndom, en skilsmässa, min sambos återkommande depressioner, det antiintellektualistiska kulturklimatet i Sverige, allmän vantrivsel i tillvaron bildar bakgrunden till mitt skrivande. En gnostisk livskänsla präglar min diktning – att verkligheten är spöklikt overklig.

Orientalisk kultur kom tidigt in i mitt liv genom läsningen av den svenske poeten Gunnar Ekelöfs diwantrilogi i slutet av 1960-talet. Det var tack vare denna starka läsupplevelse som jag själv började skriva dikter. 1975 trycktes några av mina texter i en antologi med debutanter. Senare fascinerades jag av Rumis, Hafiz och Halladjs diktning. Under en resa till Turkiet på 1990-talet hade jag Omar Khayyams Rubaiyat som reslektyr. Det blev en dubbel resa i muslimsk och antik kultur och Khayyams fatalistiska universum.

Då jag skrev Qasida om de tre portarna, publicerad 2006, tog jag intryck av sådana arabiska och persiska diktare som Ibn Arabi, Niffari, Ibn Farid, Rumi, Ma’arri och naturligtvis Omar Khayyam. Det känns som om orientalisk poesi flyter i mitt blod. Den är mitt andliga hem. För diktprojektet Carmina esoterica tänker jag besöka länderna i Mellanöstern för att bättre lära känna deras kultur och historia på plats. Speciellt intresserad är jag av zoroastrismen och den shiitiska traditionen, men även av kurdisk kultur och litteratur. Jag kom först i kontakt med kurdisk poesi genom Lars Bäckström, Farhad Shakely och Bakhtiar Amins översättning av Gorans dikter i Tårar och konst från 1986.  Det var en stor läsupplevelse.

Politik är en av de tre tematiska storheter som jag försöker relatera till i mitt skrivande. De andra är historien och den mänskliga existensen. Det utgör de tre röda trådarna i mitt författarskap. Politiken är existentiell och existensen är politisk och historisk. Även myten spelar en viktig roll i min poesi. Allt i syfte att benämna och uppenbara den andra verkligheten.

Den politiska och historiska aspekten kommer främst till uttryck i min trilogi om tre historiska personer: runmästaren Öpir, den italienske kommunistledaren Gramsci och västernhjältinnan och mytomanen Calamity Jane. I min övriga diktning dominerar det andliga perspektivet. Till att börja med genom meditationer över naturen och därefter i form av en utpräglad existentiell och esoterisk diktning.

Den dikt jag skriver idag söker sig fram mot ett mer avklarnat och enkelt tonfall, till exempel i en svit om mitt tvååriga barnbarn. Den ingår i en kommande bok. För det lilla barnet är den andra verkligheten fysiskt och sinnligt närvarande som den första verkligheten. Mitt barnbarn hjälper mig att bli medveten om detta. Det är att bli barn av ett nytt språk och en ny värld. Äntligen befrias jag från känslor av vantrivsel och instängdhet i tillvaron, denna förbannelse i mitt liv. Kanske innebär det att jag slutar skriva.